hur kan man gå från att känna sig som den lyckligaste personen
på jorden och sen till den mest osynliga personen.
det känns som att man lika väl kan gå med ett lakan
över sig, ingen ser en ändå. sen vänder allt tillbaks
till bra och sedan ramlar man över kanten igen och
drunknar, drunknar i sina egna tårar.
betyder man så lite att man blir såhär sårad
hela tiden, kanske tycker folk det är roligt att stå
på kanten och titta ner på en. kanske betyder man
inte tillräckigt, man kanske inte räcker till.